tisdag, november 23, 2004

Grållen föredrar att sitta på köksbordet och titta på fåglarna, särskilt nu när det är så kallt.

fredag, november 19, 2004

Svarten har hittat ett nytt mysigt ställe att ligga på.

söndag, november 14, 2004

Innekatter/Utekatter

Jag läste en annons i Gotlandstidningar där man sålde katter från Gotlands Katthem. Man ville att katterna skulle få vara ute om dagarna och få ligga i sängen och gosa om nätterna.

Våra katter har det precis tvärtom. De är inne hela dagarna, men nätterna tillbringar de utomhus. De har tillgång till ladugården, så det går ingen nöd på dem och dessutom har de ett eget katthus, med elektrisk golvvärme. Hur många katter är det som har det? Fast katthuset, som står på verandan, utnyttjar de inte särskilt mycket. De är födda i ladugården och det innebär att så fort de anar någon typ av fara tar de tillflykt där. Vi har sågat katthål i den ena dörren, så de kan alltid ta sig in dit.


Katthuset med elektrisk golvvärme som Bosse byggt och en av favoritplatserna.

Åke är den som stiger upp först på morgnarna och då släpper han in katterna. De har då torrfoder i sina matbackar, ifall de är hungriga och sedan går de och lägger sig i varsin fotölj i vardagsrummet. När de hör att jag kommer upp, kommer de och hälsar och då ska de ha burkmat. Sen ligger de inne och sover hela dagen, om jag inte ska bort, för då släpper jag ut dem. De har ingen låda inomhus, så de måste ut, för att göra sina behov. Ingen av dem har någonsin gjort något inne, utan det har fungerat jättebra.

Fram mot eftermiddagen brukar de flytta upp på övervåningen och då ligger de som regel i våra sängar och på kvällen när vi ser TV, kommer de båda två och vill ligga i knä, eller bredvid oss i soffan eller stolen. När vi sedan ska gå och lägga oss släpper vi ut dem.

Jag inbillar mig att det är normalt för katter att vara ute om nätterna och det är sällan de protesterar. Om det är väldigt kallt och regnigt är de väl inte speciellt entusiastiska över att åka ut, men jag vet ju att de har alla möjligheter att söka skydd.

onsdag, november 10, 2004

Kastrering

När Grållen och Svarten var ca 1 år gamla, var det dags för kastrering. Jag var verkligen nervös för hur det skulle gå till. Katterna var, och är fortfarande, väldigt rädda av sig. De tyr sig bara till oss "hemfolk", men i stressade situationer flyr de i vild panik. Vi har gett dem all upptänklig kärlek, men inte lyckats få dem att känna trygghet. Att låta kastrera dem var ett villkor för att vi skulle kunna ha dem kvar. Jag vill inte ha katter som springer omkring och trakasserar grannarna och deras honkatter. Dessutom så försvinner okastrerade hankatter ofta för gott. http://www.sverak.se/info/kastrering.htm

Jag avtalade tid med en veterinär och fick låna en transportlåda av en arbetskamrat. Lådan fick stå i vardagsrummet en hel vecka och jag såg till att katterna fick vara inne i den litet då och då. Så skulle vi då iväg och båda katterna placerades i lådan utan några större problem.

När vi kom till veterinären insisterade han på att ta fram katterna själv. Han började med Grållen, som var den räddaste av dem. Han tog tag i nackskinnet på katten och drog ut den, men lyckades bara hålla den några sekunder. Grållen klöste honom, så att han var tvungen att släppa taget. "Kattdjävel" mumlade han och sedan vidtog jakt för att få tag i katten igen. Det lyckades och nu höll jag honom själv och satte upp honom på bordet och höll ett fast grepp i honom med vetrinären sövde honom. Sedan var det Svartens tur och det gick bättre. Efter en stund sov båda katterna djupt och vetrinären började med kastreringen. Det gick jättebra med nästan inget blod och han var jättenoga med sterilisering och sådant.

Så stoppades katterna in i transportlådan igen och vi fick åka hem med instruktioner om att vi skulle låta dem ligga mörkt, varmt och ha det lugnt omkring sig. Det tog nog ett par timmar innan de började röra på sig. Litet smålustigt nästan att se dem rumla omkring, som om de vore lätt berusade. Dagen efter var de fullt återställda och reagerade som vanligt igen.

tisdag, november 09, 2004

Djurplågeri


SYDSVENSKAN: - Lund - Katter räddade till livet

Ett avskräckande exempel på en människa som inte borde ha djur. Man läser så ofta om folk, både "vanliga" och bönder som skaffar en massa djur och sedan inte orkar ta hand om dem. I stället för att göra sig av med dem på det ena eller andra sättet väljer man att ha dem kvar och låter dem mer eller mindre svälta ihjäl. Fruktansvärt!!!

Skaffar man djur för att tjäna pengar på dem, man kanske startar kennel, katthem eller uppfödning av grisar och nöt, kan jag ha någon liten förståelse föratt man ger upp när ekonomiska problem i samband med arbetsmässiga svårigheter uppstår. Då kanske man blundar för att djuren inte har det så bra.

Men för de, som skaffar sällskapsdjur och sedan inte sköter om dem som man ska, finns det inget som helst försvar. Har man tagit hand om katter eller hundar, eller andra djur med för den delen, är det ens skyldighet att sköta om dem, så att de inte lider nöd. Det är ett minimikrav, som man ska ställa på alla djurägare.


Kattungar på höloftet!!

Jag tänkte berätta litet om våra katter, Svarten och Grållen. Under åren som gått har många katter passerat genom vårt hem. De har som regel varit ladugårdskatter, men när barnen var små hade vi även innekatter då och då. Till slut hade vi bara en katt kvar. Han hette Sofie, förmodligen för att vi från början trodde att det var en honkatt. Sofie var bara i ladugården och aldrig inne. Han blev ganska gammal, men fick besvär med ryggen, så vi var tvungna att ta bort honom. Så var det kattlöst igen och skulle så förbli. Hade jag tänkt mig.........

En vårdag för 4 år sedan kom Åke in och bad mig följa med upp på höloftet. Han lyfte på en bal och därunder låg 5 nyfödda kattungar. Jag ville att han skulle ta bort dem, men han lät dem leva. Sedan såg vi kattmamman, en liten mager svart katt, väldigt skygg och nervös. Jag gick där och tittade på ungarna då och då och det störde väl kattmamman för en dag hade hon flyttat dem. På en del av loftet hade vi stora runda balar och där inne emellan balarna hade hon lagt sina ungar och nu hade vi inte en chans att se eller komma åt dem. Hon var inte dum inte!

Veckorna gick och kattungarna växte. Jag smög på dem och njöt av att se dem leka. Nu hade de blivit så stora att de sprang omkring uppe på balarna, men de var naturligtvis alldeles vilda, så att så fort de märkte att man var där, gömde de sig igen mellan balarna.

Här smyger Svarten fram bland tulpanerna. Han är den som är mest lik sin mamma.

Kattmamman som varit så rädd och skygg började plötsligt bli litet vänligare stämd och en dag kom hon fram och strök sig mot mina ben. Det slutade med att hon gick med in i trädgården och fick litet grillkorv. Hon åt med god aptit och sen kom hon regelbundet och tiggde mat. Om hon fick småbitar åt hon upp det själv, men om hon fick till exempel en hel grillkorv tog hon den i munnen och sprang ut till ungarna med den. En dag verkade hon så konstig, hon liksom vinglade när hon gick och det blev bara värre och värre. Hon hade fått vingelsjuka
http://www.sva.se/static/731.html och vi blev tvungna att ta bort henne. Och där stod vi nu med de fem kattungarna, som var helt vilda och omöjliga att få tag i.

Jag bar ut mat till dem varje dag. De fick allt möjligt och de åt med god aptit. Hade jag ingenting annat så kokade jag havregrynsgröt till dem och all mat bara försvann. Vi hade en liten grannflicka som tyckte att de var så söta. Hon satt ute hos dem på loftet och tittade på dem och lekte med dem och så småningom började de bli litet tama.

Vi kunde ju inte ha fem vildkatter på loftet utan måste på något sätt få tag i dem och det lyckades till slut. Av de fem behöll jag två stycken och min mening var att de skulle förbli ladugårdskatter, men de var så söta och gulliga att jag inte kunde motstå dem utan de fick komma med in i köket litet då och då.


Grållen på en av sina favoritplatser.