Kastrering

När Grållen och Svarten var ca 1 år gamla, var det dags för kastrering. Jag var verkligen nervös för hur det skulle gå till. Katterna var, och är fortfarande, väldigt rädda av sig. De tyr sig bara till oss "hemfolk", men i stressade situationer flyr de i vild panik. Vi har gett dem all upptänklig kärlek, men inte lyckats få dem att känna trygghet. Att låta kastrera dem var ett villkor för att vi skulle kunna ha dem kvar. Jag vill inte ha katter som springer omkring och trakasserar grannarna och deras honkatter. Dessutom så försvinner okastrerade hankatter ofta för gott. http://www.sverak.se/info/kastrering.htm

Jag avtalade tid med en veterinär och fick låna en transportlåda av en arbetskamrat. Lådan fick stå i vardagsrummet en hel vecka och jag såg till att katterna fick vara inne i den litet då och då. Så skulle vi då iväg och båda katterna placerades i lådan utan några större problem.

När vi kom till veterinären insisterade han på att ta fram katterna själv. Han började med Grållen, som var den räddaste av dem. Han tog tag i nackskinnet på katten och drog ut den, men lyckades bara hålla den några sekunder. Grållen klöste honom, så att han var tvungen att släppa taget. "Kattdjävel" mumlade han och sedan vidtog jakt för att få tag i katten igen. Det lyckades och nu höll jag honom själv och satte upp honom på bordet och höll ett fast grepp i honom med vetrinären sövde honom. Sedan var det Svartens tur och det gick bättre. Efter en stund sov båda katterna djupt och vetrinären började med kastreringen. Det gick jättebra med nästan inget blod och han var jättenoga med sterilisering och sådant.

Så stoppades katterna in i transportlådan igen och vi fick åka hem med instruktioner om att vi skulle låta dem ligga mörkt, varmt och ha det lugnt omkring sig. Det tog nog ett par timmar innan de började röra på sig. Litet smålustigt nästan att se dem rumla omkring, som om de vore lätt berusade. Dagen efter var de fullt återställda och reagerade som vanligt igen.